tal

borde skriva mitt tal till de svenska nationella provet. jag borde skriva ett tal som berör någon, som tar upp nåt viktigt. orden ska flöda nu, de göra de alltid när jag ska förbereda mig inför ett tal eller en redovisning. det ska vara lätt. orden ska komma till mig. dom vet min adress.

vi tror att vi ska leva för evigt

livet kan vara över på en sekund. en sekund då du väljer fel, inte ser dig för. en sekund då någon är oförsiktig och inte lägger nog med eftertänksamhet i handligen. en sekund är en kort tid. och på så kort tid kan allt förändras. så varför tar vi inte vara på varje sekund? varje leende. varje hälsning. varje kram. varje vänligt ord och varje vän. varför är vi så otroligt optimistiska när det gäller vår syn på livet? vi tror att vi ska leva för evigt. längre än alla andra, tillräckligt länge för att säga sen. säga i morgon, i morgon ska jag börja le mot folk på gatan. i morgon ska jag sluta älta allt de gamla. imorgon, men inte idag för jag ska leva för evigt.

höst

Och så va hösten äntligen på ingång. Det är inte så att jag har längtat efter att sommaren ska sluta, bara på att hösten ska börja. Att löven ska färgas i vackra färger som aldrig syns annars, att dom sen ska falla till marken och att man sen ska gå på trottoaren och sparka löven framför sig. Luften blir kallare och du får en anledning att använda sjalar och halsdukar. Du får missbruka Te precis hur mycket du vill, och kanske framför allt, du får vara lite höstdeppig utan att det egentligen är av någon speciell anledning. Men icke sa Nicke, denna höst blir det inget depp! Men jag ska sparka löv framför mig och dricka en himla massa Te!

ingen lyx

bussbarn som jag är sitter jag nu i skolan på en av alla mina sovmornar jag tilldelats denna termin. tusen tack men ett bussbarn kan inte dra nytta av sånt lyx. Borde ta vara på tiden och studera lite körskoleteori men orken finns inte. Kanske har det att göra med vädret, det som inte riktigt bestämt sig om de ska vara sensommar eller höst? Jag röstar för höst! så kan alla löven få fina färger och falla till marken nu så att höstkänslan kan flytta in i mig.

farmor

idag när jag vaknade hade jag en massa tankar om allt jag skulle hinna med att göra innan kvällen kom. städa. tvätta. läsa i körkortsboken. listan är oändligt lång. Men saken är den att sekunden efter att jag hade kollat ut genom fönstret så rann all min ork av och jag förvandlades till en orkeslös typ. Jag plockade undan lite på rummet, men långt ifrån allt. Satt en stund framför datorn. Sen cyklade jag ner till farmor. vi drack kaffe och åt pepparkakor. och farmor fick mig på bra humör på ett sätt som bara en farmor kan. vi pratade om höstvädret, och konstaterade att ja nu är faktiskt hösten här. vi pratade om släktträffen som va igår men mest pratade vi om saknad. hur mycket vi båda saknar farfar. med farmor kan jag prata om saknaden till farfar för jag vet att hon förstår. de gör ont att se farmor ensam. för hon är ensam och hon blöder inombords för att hon har mist sin andra hälft. någon som alltid funnits vid hennes sida. varit hennes axel när livet varit tungt, varit hennes stöttepelar när svåra beslut måste tas, varit hennes liv. vi pratade och saknade. vi mindes stunder, dagar och ord och de va underbart att få prata om allt inte bara vara tyst och stänga inne allt. saknar. älskar. förstår inte.

sakna

jag saknar honom, ni vet som man saknar solen på en skolavslutingsdag. Jag saknar hans närvaro så som man saknar sina föräldrar den första tiden på dagis. Man gråter, sluter sig och vägrar leka roliga lekar med alla andra barn som redan förstått att mamma och pappa faktiskt kommer tillbaka och hämtar mig. Jag saknar hans trygga famn, så som man saknar en vän man haft men mist. En vän som du alltid kunde luta ditt huvud mot, och en vän vars trygghet va övervinnerlig. Jag saknar hans trygga ögon, ja du vet som man saknar ett par ögon som kan göra allting bra, som kan göra en usel dag till något bra.

Något bra

På en helt öde badplats i igenstans skulle vi mötas som två helt vanliga människor och prata. De va ingen speciellt vacker sommarkväll med solen som gick ner eller något sånt. Jag tvekade, för jag borde inte fresta mig själv. Men något sa till mig att jag var stark nog nu, att jag kunde klara av de. Och där satt vi mitt emot varandra, en bord på ungefär en meter emellan oss och jag har aldrig i hela mitt liv haft så ont i magen som då. Domdär jävla fjärilarna måste ha fört ett jävla liv där inne medans jag försökte ta mig samman. Le. Inte dregla. Le. Inte kasta mig över honom. Le. Inte gå sönder. Så jag log och stod emot frestelsen. Varje sekund ville jag säga något bra, något som skulle kunna hjälpa oss. Men jag sa ingenting bra. Jag sa bara saker som man alltid säger. Kanske är jag lika oklok som vem som helst men jag älskar varje del av dig.

Vackrast

DU FINNS I VARJE ANDETAG, I VARJE STEG JAG TAR.

För kärlek som inte kan dö, men inte heller leva

Kanske är det mening att det ska vara just såhär. Att jag ständigt tänker på dig. Din gröngula ögon som inte likna några andra och som kan få vem som helst att undra vad just du bär på. Din lukt som är svår att sätta namn på men så lätt att bli betagen av. Förväntansfull. Längtansfull. Upprymd. Din smilegropar som sällan syns, dom är liksom undangömda. Glömda? Hela du är en enda stor beroendeframkallande drog för mig. Underbar. Svår. Hård. Mjuk. Du.

med skrattet kommer gråten.

nu sitter jag här på min nygjorda wordpress och har deletat samma text ett antal gånger. Det finns så mycket att säga men så lite att berätta. Så många ord som vill fram men inte finner sin plats i mun och fingrar. Egentligen vill jag till en klippa, stå på kanten, känna doften av havet och skrika. För att som är bra, för allt som kunde varit bra och för allt som är skit. Jag vill kunna skratta åt saker men med skrattet kommer gråten, utan förvarning, utan att ens fråga om lov eller tala om för mig varför.